natti natti
måste berätta en sak för er. saken är att jag är sjukt mörkrädd. om jag sover ensam så måste jag antingen ha:
- minst en lampa tänd
-tv;n påslagen
- dörren öppen
detta är otroligt jobbigt men det är få saker som skrämmer mig så mycket som mörker gör. varför vet jag inte. egentligen är det ingen fara ju? jag vet vad som finns på mitt rum (för att ta exemplet när jag ska sova) & jag vet att det inte står någon man som gömmer sig i något hörn. jag vet detta, men ändå skrämmer jag upp mig så himla lätt och mycket. beror det på att jag tittat på för mycket skräckfilmer? ja, möjligtvis. beror det på saker som tillexempel min mamma berättar om vad som händer på hennes jobb (spöken/andar, kalla det vad ni vill). ja säkerligen det också.
min mamma är likadan, lika rädd som jag är. men sover jag däremot tillsammans med någon så bryr jag mig inte om det är mörkt eller ljust. det kanske är tryggheten av att känna någon vid mig. jag tror nog det är så.
min mamma berättade för mig för någon dag sen, att när pappa hade varit ute med jobbet någon gång för många år sedan när jag och min lillebror var kanske 1 & 3 år, så tyckte hon det var så jobbigt att det var mörkt och att hon skulle sova ensam, så då la hon mig och hampus i hennes säng. men varför egentligen? vad skulle två små barn göra ifall om att det nu skulle kommit en inbrottstjuv eller vad som helst? skulle vi skydda henne? det är lite komiskt ibland, men man kan skrämma upp sig själv så himla lätt, jag kan det iallafall.
jag finner mörker otroligt obehagligt. jag går aldrig ensam i mörker, vågar knappt gå ut i min egen trädgård ensam om det är mörkt. och jag kan absolut inte somna i mörker om jag sover ensam.
nu säger jag godnatt & hoppas att alla kommer att sova gott, för det ska jag göra. klockan ringer halv 7, så bäst att försöka somna nu så att jag får någorlunda antal timmars sömn. (vad konstig den meningen lät?).
(ikväll somnar jag till programmet plastikdoktor 90210, går ju inte att somna i mörkret)
